81 to 100 of 259 hits.
Arkeologisk undersökning [sv]
I juli år 1937 undersöktes hällkistan RAÄ 92:1 i Växjö socken. Eftersom man använt röset som stentäkt sedan år 1935 återstod endast en rösebotten av det omgivande röset. Dess ursprungliga diameter bedömdes ha varit ca 15 m. Till följd av stentäkten saknades takhällar till den 4,8 x 1,52 m stora kistan. Lagerföljden utgjordes av 40 cm stenblandad jord och därunder ett 40 cm tjockt sandlager, i vilket ett tiotal skelettbegravningar från slutet av bondestenåldern kan ha funnits. Från dessa begravningar hittades fynd av ett flertal flintdolkar, en skafthålsyxa och sex stora flintavslag med retuscher. Att både äldre föremål och själva graven återanvänts vid minst ett senare tillfälle, visas av ett flertal fynd från kistans övre fyllning och utanför kistan. Det är ett fragment av en båtyxa från mellersta bondestenåldern, en del av en flintdolk som återanvänts som eldslagningssten, ett fragment av en järnkniv, en nitbricka av järn, keramikskärvor, slagg och en stor mängd brända ben. De senare fynden är antagligen från minst en begravning från järnåldern, där den döda personen kremerats tillsammans med ett eller flera djur.[sv]
Investigation
Arkeologisk undersökning [sv]
Inför avstyckning och bebyggelse på Gemla Norregård 2:5 (numera 2:10), undersökte landsantikvarie Jan-Erik Anderbjörk ett röse innehållande en hällkista år 1956. Kistan hade N-S:lig riktning och framträdde efter att stenarna i ytskiktet hade rensats bort. Kistans östra och västra sidor hade vardera tre hällar, samt mindre stenar lagda i kallmur. Gavelhällen i norr saknades, vilket gjorde kistans längd svår att bedöma. Den torde ha uppgått till omkring 9 m. Bredden var 1,25 m. Några takhällar kunde ej konstateras. Kistan var upp till överkanten fylld med grus och 0,1-0,4 m stora stenar. I hela kistans övre fyllnadslager påträffades brända ben, liksom utanför kistans östra sida. Vid mitten av västra kistväggen påträffades krossad lerurna liggade på några flata stenar, som ingick i en röseartad stensamling. Här kunde även ett otydligt brandlager iakttas. I och omkring urnan anträffades endast brända ben av samma slag som de tidigare. På 0,15 m djup under hällarnas överkant i kistans norra del, låg en stenläggning och under denna anträffades en flintspets. På ursprunglig mark låg mindre stenar, som möjligen kunde ha bildat kistans botten.[sv]
Investigation
Arkeologisk förundersökning [sv]
Under sensommaren 1990 undersöktes en skadad hällkista med rösebotten belägen vid Telestad, söder om Växjö. Den hade tidigare undersökts 1892 av Carl Wibling, som fann två skafthålsyxor samt en dolk eller spjutspets av flinta. Röset hade före det plundrats på sten, som malts ned till makadam och använts vid vägbygge. Platsen var dessutom belamrad med skräp och avfall. Själva kistan var mycket omrörd och skadad. Den var orienterad i nord-syd, men eventuell gradavvikelse gick ej att fastställa. Den centrala delen var genomgrävd, men ändarna verkade relativt orörda. Här påträffades rester av ett stenlagt golv. Anläggningarna bestod för övrigt av brandgravar, troliga brandgravar, stolphål, anläggningar utan fynd, samt större gropar. Fynden bestod av brända ben, föremål av brons (varav en pilspets kunde dateras till bronsålderns period IV), samt keramik (av vilka några kunde dateras till stridsyxekulturen). Peter Skoglund studerade senare kistan, och skickade några av de oidentifierade metallföremålen till analys. Dessa visade sig då vara senneolitiska armringar av kopparlegering. I en artikel tolkade Skoglund stolphålen som resterna av ett neolitiskt kult- eller dödshus.[sv]
Investigation
Arkeologisk undersökning [sv]
I samband med ett vägbygge på 1920-talet hade stora delar av hällkistan Kalvsvik 26 och dess röse krossats och använts som makadam. År 1946 gjorde därför chefen för Smålands museum, Jan Erik Anderbjörk, en arkeologisk undersökning av hällkistan tillsammans med hembygdsföreningen i Kalvsvik. Kistan var 6,5 m lång och hör till de större i Kronobergs län. Bredden var intill 0,7 m och djupet ca 1 m. Vid undersökningen framkom två flintdolkar (M 14383 och 14384), en flintskrapa (M 14397), ett kärnfragment i flinta (M 14398), samt gravmaterial i form av en mindre mängd brända ben (M 14399).[sv]
Investigation
Arkeologisk undersökning [sv]
År 2012 gjordes en arkeologisk undersökning inom Hallsjös gamla bytomt, Hallsjö 6:1 (RAÄ 133, Dörarp sn). Undersökningen var viktig eftersom mycket få bytomter är undersökta i Kronobergs län. De äldsta lämningarna daterades till vendeltid och visade en bebyggelse med fyra utspridda gårdsenheter vars läge föreföll vara relativt konstant fram till tidig medeltid. Till gårdarna hörde sannolikt även en närliggande järnproduktionsplats. Gårdarna låg orienterade efter en väg i nord-sydlig riktning, vilken
skilde bebyggelsen från ett höggravfält i väster, ytterligare längre västerut låg Lagan, som tillsammans med vägen var två viktiga kommunikationsleder i bygden. Övergången mellan vikingatid och tidig medeltid innebar en stor strukturell förändring av bebyggelsen på platsen. Det tidigare relativt fasta
bebyggelsemönstret bröts och några av gårdsenheterna flyttades och kunde inte längre ses inom undersökningsområdet. Den oregelbundna strukturen med utspridda gårdar inom ett bestämt område bibehölls, men det är troligt att man under loppet av 1000-talet slog samman gårdsenheter.[sv]
skilde bebyggelsen från ett höggravfält i väster, ytterligare längre västerut låg Lagan, som tillsammans med vägen var två viktiga kommunikationsleder i bygden. Övergången mellan vikingatid och tidig medeltid innebar en stor strukturell förändring av bebyggelsen på platsen. Det tidigare relativt fasta
bebyggelsemönstret bröts och några av gårdsenheterna flyttades och kunde inte längre ses inom undersökningsområdet. Den oregelbundna strukturen med utspridda gårdar inom ett bestämt område bibehölls, men det är troligt att man under loppet av 1000-talet slog samman gårdsenheter.[sv]
Investigation
Arkeologisk utredning [sv]
Investigation
Arkeologisk utredning [sv]
Inför en planerad vattenledning mellan Bergaåsen, Hallsjö, och Växjö, gjordes en arkeologisk utredning. Som del i etapp II gjordes utredningsgrävningar på elva platser som kunde vara möjliga boplatser. På fyra av utredningens områden framkom förhistoriska fynd (Omr. 107, 3, 114 och 120) från boplatslämningar, men ingen av dem verkar ha fått RAÄ-nummer.[sv]
Investigation
Kulturhistorisk förstudie [sv]
Inför planerna på en vattenledning från Bergaåsen i nordvästra delen av Kronobergs län till Växjö, utfördes en översiktlig kulturmiljöutredning.[sv]
Investigation
Schaktkontroll [sv]
År 1984 skulle dragningen av väg E4 mellan Ljungby och Värnamo ändras. Vägen skulle gå väster om gravfältet RAÄ 9 i Dörarp socken. Smålands museum gjorde därför en antikvarisk bedömning. Två kolprover (från härdar?) togs, men inget kol daterades. Det skrevs heller ingen arkeologisk rapport.
Vid en arkeologisk förundersökning år 2016, möjligen i samma område som undersöktes år 1984, framkom två härdar (RAÄ Dörarp 200). Den större härden C14-daterades till 370-190 f.Kr. (kal 2 sigma), dvs. förromersk järnålder (RAÄ dnr. 3.4.2-5545-2016).[sv]
Vid en arkeologisk förundersökning år 2016, möjligen i samma område som undersöktes år 1984, framkom två härdar (RAÄ Dörarp 200). Den större härden C14-daterades till 370-190 f.Kr. (kal 2 sigma), dvs. förromersk järnålder (RAÄ dnr. 3.4.2-5545-2016).[sv]
Investigation
Efterundersökning [sv]
I samband med byggnationen av en carport år 2011 hittade en privatperson mänskliga skelettdelar, vilket anmäldes till polisen 2011. När det visade sig att det rörde sig om gamla skelett kontaktades arkeologer från Smålands museum. Misstanke väckes då om att det rörde sig om begravningar från den medeltida tingsplatsen i Hamneda. Vid undersökningen framkom två gravar med fyra begravda kroppar i varje, både män och kvinnor. De döda hade behandlats vårdslöst, vilket stärkte misstanken om att de gravlagda blivit avrättade. Till exempel hade en av de döda legat med händerna bakom ryggen som om denne varit bakbunden. Kropparna hade inte begravts vid samma tillfälle utan gravarna hade grävts upp flera gånger för att ge plats åt nya lik. Det fanns inte några gravgåvor. Koldateringar avslöjade att individerna avrättats och begravts under 1300- och 1400-talet. Den medeltida tingsplatsen i Hamneda är känd sedan år 1373, men den kan ha använts redan från slutet av järnåldern.[sv]
Investigation
Arkeologisk utredning [sv]
Smålands museum har genomfört en arkeologisk utredning inom Aringsås 15:1, i östra delen av Alvesta. Utredningsområdet var beläget på en markerad höjd ca 500 meter öster om sjön Salen och föranleddes av kommunens planer på att lägga ut villatomter i området. De anläggningar som påträffats i schakten visar att det fanns spår av en förhistorisk boplats RAÄ 128 & 129). I direkt anslutning till utredningsområdet påträffades även en tidigare oregistrerad grav (RAÄ 129).[sv]
Investigation
Arkeologisk förundersökning [sv]
2005 utförde Arkeologicentrum i Skandinavien en förundersökning inför byggnation på området Aringsås 15:1. Boplatslämningarna som undersöktes hade benämningen RAÄ Aringsås 127 och 128.[sv]
Investigation
Arkeologisk undersökning [sv]
I samband med planerna för husbyggnation inom Aringås 15:1, gjordes arkeologisk undersökning av boplatsområdena RAÄ 127 och 128 i Aringsås socken. Utgångspunkten var att fånga upp aktiviteter som skett i anslutning till de närliggande hällkistorina i området, men istället kunde främst spridda aktiviteter under olika delar av järnåldern konstateras. Anläggningarna gav snarare intryck av kortare rastplatser i samband med odling i området.[sv]
Investigation
Arkeologisk förundersökning [sv]
Inför byggandet av ett radiotorn på fastigheten Horda 7:8 i Moheda socken utförde Smålands museum en arkeologisk förundersökning. Platsen låg inom röjningsröseområdet Moheda 50:1. Fyndet Moheda 43:1 utgjordes av ett flintavslag.[sv]
Investigation
Arkeologisk undersökning [sv]
År 1983 provundersöktes ett boplatsområde vid Ronnebyån inför anläggandet av Horkoneryds kraftverk. Undersökningen fortsatte år 1984 med en närliggande yta i samma område och undersökningarna visade att platsen varit bebodd i flera omgångar under förhistorisk tid. Under mesolitikum kan platsen ha fungerat som höst- eller vintervistelse. Nästa skede var senneolitikum, då bosättningen troligen varit mer permanent. Spåren av hus visar att byggnaderna var enkla och hade byggts om i omgångar. Från den här perioden framkom även en del keramik. 14C-dateringar visar att platsen användes sporadiskt även under äldre järnålder, men inget tyder på någon bosättning. Antagligen fiskade man regelbundet i ån. Under medeltiden befästes en gård, som var i bruk fram till nedläggningen runt år 1950. Efter byggandet av kraftverksdammen ligger platsen numera under vatten.[sv]
Investigation
Provundersökning [sv]
År 1983 gjordes en fosfatkartering och provundersökning inom boplatsen RAÄ 20:1 i Södra Sandsjö socken. Platsen var då belägen vid Horkoneryds gård på östra sidan om Ronnebyån och undersökningen gjordes eftersom marken riskerade att hamna under vatten i samband med anläggandet av Horkoneryds kraftverk. Vid provundersökningen framkom bland annat fynd av flinta och neolitisk keramik. Efter byggandet av kraftverksdammen ligger platsen numera under vatten och på en ö.[sv]
Investigation
Kartering [sv]
I samband med planerna på att bebygga stadsdelen Hovshaga i norra delen av Växjö gjordes två fosfatkarteringar över större områden. Syftet var att hitta indikationer på under mark liggande fornlämningar på den i övrigt fornlämningstäta höjdryggen. I fältdokumentationen benämns dessa karteringar Hovshaga 1.[sv]
Investigation
Arkeologisk undersökning [sv]
Inför byggnation av bostadsområdet Hovshaga undersöktes en rad fornlämningar under åren 1985-1986. Dessa utgjordes av RAÄ Växjö 112:1, 113:1, 115:1, 116:1, 122:1 samt 123:1 och redovisades i en samlingsrapport år 1994. Stensättningen RAÄ 112:1 bedömdes vara ett odlingsröse, lämning RAÄ 113:1 delundersöktes och bedömdes som ett skärvstensröse. Detta daterades till mitten av bronsåldern. Av RAÄ 115:1, som Kjellmark bedömdes som ett röse, fanns inga rester kvar vid undersökningen. Av RAÄ 116:1, som också beskrevs av Kjellmark, fanns en röserest kvar på platsen men inga fynd eller rester av någon gravgömma. RÄA 122:1 var en stensättning med mittblock liggandes på en bergsklack. I anslutning till blocket och på hällen framkom brända ben samt en liten bronsfibula. Även skålgropar uppmärksammades på hällen. Kol under stensättningen daterades till stenåldern och hade ingen koppling till graven. De analyserade benfragmenten var från både människa och djur. Fornlämning 123 bedömdes vid undersökningen som ett odlingsröse. Vid schaktning i området framkom också sporadiska fynd av bearbetad flinta.[sv]
Investigation
Arkeologisk förundersökning [sv]
På begäran av länsstyrelsen utfördes en arkeologisk förundersökning inom de fossila åkermarksområdena RAÄ 302:2 samt del av 302:1. Förundersökningen innefattade sökschaktsgrävning i syfte att lokalisera boplatslämningar inom de två av länsstyrelsen utpekade områdena. Området var skogbevuxet och några undersökningar av den fossila åkermarken gjordes i enlighet med kravspecifikationen inte. Undersökningsområdena visade sig rymma två under mark dolda fornlämningar, Växjö 387 och 388, som sannolikt representerade förhistoriska boplatser med okänd avgränsning.[sv]
Investigation
Arkeologisk undersökning [sv]
År 2008 genomfördes en särskild arkeologisk undersökning av boplatsen RAÄ 387 i Växjö socken. Fornlämningen är belägen på Hovshaga kyrkogård inom den fossila åkermarken RAÄ Växjö 301:1. Då den föregående förundersökningen i praktiken skulle genomföras som en utredning var den särskilda undersökningens syfte att datera, karaktärisera och avgränsa lämningarna inom boplats RAÄ 387. Vid undersökningen påträffades sammanlagt tio anläggningar i undersökningsområdets södra del. Fyra anläggningar daterades och tre av dessa gav samstämmiga dateringar till förromersk järnålder (ca 330 f Kr-200 f Kr). En anläggning fick en något äldre datering till övergången yngre bronsålder - äldre järnålder (600 f Kr-400 f Kr). Undersökningsområdet ligger i en trakt som utnyttjats under hela förhistorien. Flera undersökningar i närområdet uppvisar dateringar som tangerar den nu aktuella perioden yngre bronsålder – äldre järnålder. Det rör sig om såväl boplatslämningar som härdområden, gravar och fossil åkermark. Det är mot bakgrund av den spridda fornlämningsbilden från perioden yngre bronsålder-äldre järnålder man får ställa de nu undersökta härdarna. Flera lämningar från perioden finns i boplatsens direkta närhet i form av fossil åkermark och ett undersökt gravröse med datering till yngre bronsålder.[sv]
Investigation
Work in progress...